Kerstin Strandberg

När jag var si sådär fjorton år blev jag bjuden på en skithäftig fest i en villa i Spånga hos familjen Strandberg. Det var sonen som hade party och jag tog med min kompis Pia som nog fick i sig en del vin och fick för sig att klippa av sig håret på ena sidan. Vilken uppståndelse! Vi blev galningarna från Uppsala. Trots allt liv kändes festen trygg för sen kom Jespers föräldrar hem. Jag satt med dem och några andra festfirare i köket och där blev jag förälskad i en kille som hette Alonzo. Han hade brunt hår, bruna ögon och islandströja. Säkert skor från Arbetarboden också. Jag sade nåt om att han var söt till Jesper som svarade helt rått "Vadå, ska jag säga att du är tänd på honom?" "Nej guuud jag är inte tänd på honom, gör inte det!!!". Och det gjorde han inte så jag fick tråna efter Alonzo i ett år tills jag insåg att det nog var kört. Jag skulle aldrig mer se honom, jag bodde ju i Uppsala.
Jespers mamma Kerstin hade jag träffat förut i och med att min mamma kände henne, de var båda med i någon klubb bestående av författande kvinnor. Där fanns också en tant som hette Barbro Werkmäster. Jag och Barbros dotter följde med gänget upp till Werkmästers gård i Rättvik en smällkall vinter och Josabeth som hon hette och jag himlade med ögonen och fnissade åtskilliga gånger åt dessa "tanter".
Nu, trettio år senare, läser jag om Kerstin Strandberg och tycker att hon verkar skithäftig.
Hon har varit augustprisnominerad två gånger de senaste åren och hon kom ut med en ny roman nu i augusti, "Silkespappersmönstret", på Bonniers. Hennes hemsida tycker jag känns spännande och där skriver hon bl a:
"Lite har jag nu förstått varför jag måste lägga mer ett sånt orimligt arbete när jag skriver. Det beror på att jag utgår från smala remsor med anteckningar och uppslag, dessa remsor lägger jag ut och sen lägger jag puzzel med dem i det oändliga tills jag fått en sammanhängande men ändå på något sätt helt omöjlig text. Sedan vidtar strykningar, flyttningar i det oändliga och jag är nästan hela tiden alldeles förtvivlad. Sen kommer en ny period då jag lämnat den texten men kommer tillbaka till den och upptäcker allt som kan strykas och då är jag så upprörd över att jag inte sett hur mycket onödiga adverb och adverbial som jag petat in och anklagar mej själv för det. Går tillbaka till första början och rensar och tänker igenom strukturen tills hjärnan brinner. Därefter kan jag upptäcka en tidiga morgon att jag förlorat tonfallet, melodin eller att jag bara skildrat ett faktiskt och helt förtorkat skeende. Eller, att jag överarbetat så att allt ´har dött´. Jag försäkrar, detta är ingen överdrift, snarare motsatsen. Vissa dagar helt under isen när något parti om vilket jag just tänkt ´Nu är det klart´ visar sej vara ´dött."
I övermorgon, på lördag, kan man lyssna på henne på ABF`s författarfrukost i Göteborg, på resaturant Trappan vid Järntorget, kl 9.30. Det kostar 100 kr inkl frukost och biljetterna köper man på Pustervik. Tel nr: 031/130680.