Sunday, July 19, 2009

Bokförlag - behövs de framöver?

Jo, jag har semester men mellanlandade hemma vid datorn...
Kommer bokförlagen vara lika viktiga i framtiden? Alla tips om hur man skapar sig en läsekrets på egen hand (Author Platform, web 2.0) och ger ut sina böcker själv, framför allt i engelspråkiga bloggar. Och alltfler tjänster för självpublicering.
Mattias Boström funderar på detta, och Mymlan .

17 comments:

mattiasbostrom said...

Du som är så insatt i de olika vägarna man kan gå för att självpublicera sig - vore väldigt intressant att få höra mer om din syn på förlagens existensberättigande i framtiden.

Johanna Wistrand said...

Jag är inte så insatt i de länkar jag förmedlar, hinner knappt läsa dem själv! Men jag återkomer gärna om/när jag får tid att förjupa mig i ämnet.
Det tankar jag har just nu om detta är att läsarna själva inte är intresserade av vilka bokförlag deras favoritförfattare ges ut på, eller och olika förlags status, eller vad som skrivs om böckerna i recensioner på kultursidor. Jag tror att hos den stora läskretsen är det berättelserna som intresserar mer än ett bra språk (se t ex Stephanie Meyers framgångar), så det kanske är så att berättelserna och detta att synas utåt som författare (bl a i sociala media)som gäller i framtiden, inte bokförlag eller recensioner i tidningar, radio och TV. Och att författaren kanske måste ha fler strängar på sin lyra för att få plats och synas i media: programledare i radio, på TV, krönikör i nån tidning etc?

Johanna Wistrand said...

För att fortsätta på resonemanget:
Förlagsredaktörer borgar för en kvalitativ litteratur, språkmässigt och formmässigt sett.De är gränsvaker som ser till at frlaget ger ut bra böcker.
Men eftersom de stora läsmassorna själva oftast verkar strunta i sådana kvalitéer, så behövs inte "gränsvakerna", därmed behövs inte heller kvalitetsstämpeln som ett etablerat förlag innebär.
Därför tror jag att detta med självpublicering kan bli stort - och där väljer författarna själva om de vill ta hjälp av frilansande redaktörer,coacher etc.
Kankse blir det så att olika slags coacher utvecklas (du nämnde något sådant i ditt blogginlägg som jag ,som sagt, inte läst ordentligt ännu) - coacher som fokuserar helt på intrigen, framåtrörelsen, ett slags manusdoktorer à la scriptdoctors inom filmbranschen. Eller coacher som fokuserar på den mentala biten att hjälpa skribenterna göra färdigt boken. Och coacher som fungerar mer som redaktörer och tittar på språk och form.

mattiasbostrom said...

Tack för intressanta synpunkter! Dock är jag inte helt inne på din linje. Jag tror att självpublicering mycket väl kan fungera i vissa enskilda fall och att vissa författare kan nå långt den vägen, men för att få extra snurr på försäljningen och exponeringen behövs en stab av människor runt författaren. Det kan vara ett förlag eller en mer löst sammansatt projektgrupp, men att som ensam författare kämpa sig upp kommer endast lyckas för ett fåtal. Konstruktionen med en mellanhand som tar den ekonomiska risken ska därför inte helt räknas bort.

Vad gäller Stephenie Meyer så fick hon efter att ha avslutat sin första roman kontrakt med det stora förlaget Little, Brown and Company. Självklart är deras redaktörer bland de bästa i branschen (och boken hade förmodligen redigerats rejält i samarbete med den litterära agenturen innan dess).

Om man upplever språket i Meyers böcker som mindre intressant så beror det förmodligen på att redaktörerna gjort bedömningen att det inte behövde vara bättre. Kanske har de lagt krutet på att hjälpa Meyer att förbättra handlingen istället, vad vet jag. Men det jag vet är att förlagsredaktörer är väldigt viktiga för att hjälpa författaren att ytterligare vässa en boks starka sidor och mildra en boks svagheter. En förlagsredaktörs uppgift är alltså inte att borga för "kvalitativ litteratur, språkmässigt och formmässigt sett", som du säger, utan för att göra förlagets antagna böcker så bra som möjligt inom respektive genre. Och där har en smal, litterär kortroman och en Stephenie Meyer-roman helt olika behov. Det viktigaste för förlagsredaktören är att göra boken så bra som möjligt för dess tilltänkta läsare.

Att det finns storsäljande författare som lägger energin på att jobba med handlingen istället för språket är inget nytt - det fanns långt innan ordet bestseller myntades. Bokmarknaden bygger på att det finns litteratur för alla smaker.

Jag håller med om att läsarna inte bryr sig om vilket förlag som gett ut en bok. Men jag köper inte resonemanget att erfarna och kunniga förlag skulle vara en sämre kanal för Stephenie Meyer-typen av författare bara för att förlag alltid vill sätta en högkvalitativ stämpel på sina böcker. Det är möjligt att Stephenie Meyer skulle ha slagit igenom med självpublicering, men jag tror inte att det skulle ha skett så stort och snabbt om inte Little, Brown gjort en sådan storsatsning på henne. Och med tanke på att de betalade 750 000 dollar för en tre-boks-deal så var de ju pressade att snabbt hämta hem de pengarna också.

Johanna Wistrand said...

Hej Mattias!

Jo, det blir nog väldigt svårt för alla självpublicerande författare at ta sig fram om de ska göra det helt ensamma. Men mitt intryck är att alla författare måste bidra maximalt i fortsättningen för att marknadsföra sig, på förlag och som självpublicerade, givevis. Vara närvarande i sociala media (och det kan väl knappast någon annan än de själva vara, där hjälper inga konsulter)osv.

Du vet mycket mer om Stephanie Meyers än jag, det ända jag vet är att hon är i mina ögon helt oläslig, så illa skrivet är det, och man undrar vad f-n redaktörerna gjort - sovit? Men att hon ligger med 4 böcker på bestsellerlistan eller om det var 3). Jag tänker också på att i Sverige är det mycket språket och formen som är viktig och mindre själva storyn, medan det verkar vara tvärtom i USA.

Det du skriver om förlagsredaktörer är intressant!
Det är inte mitt intryck att förlagen i Sverige tycker att det räcker med en bra historia, utan att kraven på formen och språket är höga här, at det krävs mycket hög kvalitet på ett manus för att väcka intresse hos ett förlag. Du som är redaktör: skulle ett manus som Stephanie Meyers bli antaget här,tror du?

Jag är bara nyfiken.

Bestsellers som ges ut av svenska förlag har högre litterär kvalitet är mitt intryck, men jag kanske helt enkelt varit omedvetet selektiv i min läsning. Ge mig gärna förslag på förlag som har den här mer "amerikanska" inställningen eller vad jag ska kalla det.

Jag har själv inga problem med bestsellers, tvärtom ( om det är bättre skrivna än Meyers...), jag tycker det handlar om oilka slags läsupplevelser, och inte att den ena är bättre eller sämre än den andra. Liza Marklund och Kristin Hannah samsas på min bokhylla vid sidan om Tjechov och Elisabeth Rynell. Vill bara påpeka det (undervisar f ö i att skriva kärleksnoveller för veckotidningar).

Måste också säga att jag är urusel på att diskutera, har alltid varit det. Kanske är därför som jag förmedlar länkar istället för att tycka så mycket i den här bloggen ;-

mattiasbostrom said...

Jag har inte läst Stephenie Meyer själv och vad gäller kunskaperna om hennes förlagskontrakt så är de bara inhämtade via Wikipedia. Jag ville mest ta reda på hur hon hade gått tillväga för att nå framgång.

Det är möjligt att svenska och amerikanska förlag är olika i sin syn på handling kontra språk. Eller kan det ha att göra med att Twilight-böckerna ursprungligen är tänkta som ungdomsböcker och därför har andra krav ställts på dem, jämfört med om de hade varit vuxenböcker? Jag kan i alla fall tänka mig att vi i Sverige har en tradition av högkvalitativ barn- och ungdomslitteratur som gör att förlagen är bortskämda med riktigt välskrivna böcker. Därmed inte sagt att mindre välskrivna böcker, men mer intriginriktade, inte hade kunnat sälja bättre. När jag var yngre läste jag massor med skräpböcker som bara var intrigbaserade och som jag älskade.

Vad gäller svenska förlagsredaktörer så måste vi först reda ut begreppen. I huvudsak är det förläggarna som antar manus på förlagen. Ofta är lektörer och redaktörer inblandade i framläsningen av dessa manus, men det är förläggarna som tar besluten. Förläggarna har också ofta de inledande diskussionerna med författaren om boken, t ex om det krävs några större omarbetningar. Men när det kommer till detaljarbetet så är det redaktören som tar vid. Det här skiljer sig förstås till viss del mellan olika förlag och deras arbetsmetoder.

Jag tror att förlagens antagningsbeslut baserar sig på en kombination av ting:

1. en bra historia
2. ett bra språk
3. någon sorts säljbarhet
4. en förväntad framtid som författare

Ibland fattas någon av dessa punkter. Men det går ändå att göra en säljande bok av det. Ibland kan man bocka av alla punkterna och ändå inte nå framgång. Det är alltid ovisst.

Men jag tror att många förlag ibland stirrar sig blinda på det som är enklast att avgöra vid manusgenomgången: nämligen språket. Vi på Piratförlaget får in kanske 1000 manus om året - det finns inte en chans för oss att avgöra om det i varje manus ligger begravd en bra historia. Däremot kan vi snabbt avgöra om språket och formen är tillräckligt bra för att leda till vidare läsning.

Hur skulle vi då ha kunnat upptäcka den där otroligt bra historien som faktiskt fanns i det där manuset som vi alldeles för snabbt refuserade? Ja, antingen får vi läsa de där tusen manusen från pärm till pärm varje år. Eller så kan man hoppas att skribenterna själva förser oss med riktigt lockande följebrev och någon sorts tänkta baksidestexter. Få oss att läsa boken! Säg inte bara att texten talar för sig själv - för det gör den inte. Den sitter tyst som en blyg elev längst bak i klassrummet, som inte vågar visa vad han eller hon faktiskt kan.

Kanske är det helt enkelt det amerikanska systemet med litterära agenter som mellanhand mellan författare och förlag som gör att de utgivna böcker blir mer intriginriktade än språkligt högtstående. För i den litterära agenturens arbete ingår förstås att just skriva de där lockande texterna om manuset så att förlagen verkligen nappar på det. Det innebär förstås att man istället måste övertyga agenturen om att det är ett bra manus. Men kanske har de ett annat mer säljande synsätt på manus än förläggarna och redaktörerna. Jag bara spekulerar.

Johanna Wistrand said...

Hello igen!
Tack för intressant och matnytigt svar! Säkert fler än jag som har glädje av att läsa.
Låter som en bra idé att som aspirerande författardebutant ha ett kort synopsis ed i följdbrevet!

Detta med litterära agenters roll i USA har du säkert alldeles rätt i, det tänkte jag inte ens på!

Hade Meyers varit svensk och skickat sitt manus till svenskt förlag och inte haft följdbrev med ett en kort sammanfattning av romanen hade nog inte förlaget uppfattat att hon skulle kunna bli en hit.
Så där blir det uppenbart att en stab behövs: agent t ex, för att rensa fram henne i högen med oläsliga manus (vad taskig jag känner mig...men om det är så som du säger att redaktörerna säkert arbetat multum med hennes manus, dessutom stora proffs, då kan man tänka sig... när det inte går att läsa ens nu - däremot tänker jag se filmen).
PS: Wikipedia är bra! :-)

mattiasbostrom said...

Vill bara tillägga att amerikanska litterära agenter förmodligen har en annan sak i bakhuvudet också: filmrättigheterna. I USA är det så oerhört mycket vanligare att man säljer filmrättigheterna för dyra pengar på ett tidigt stadium. Vilket självklart gör att agenterna letar efter manus som även kan göra sig bra som film. Alltså: mindre fokus på språk och form, och mer fokus på handlingen.

I Sverige där man vänder sig direkt till förlagen är det ju bara det skrivna ordet som spelar någon roll i valet av vilka manus som ska antas. Svenska förlag bryr sig förstås inte om huruvida ett manus skulle göra sig bra som film. Dels för att det är en så liten marknad i Sverige, dels för att förlaget sällan har med den biten att göra.

marika said...

Hallå,
och tack för intressant diskussion!
Apropå säljande försättsbrev till manus, så ville jag bara berätta en lustig anekdot.

När jag gick på sommarskrivkurs på Biskops-Arnö så sa lärarna där att försättsbrevet var oväsentligt. Man skulle bara berätta vad man hette, hur gammal man var och lite bakgrund (särskilt om den var relevant för skrivandet).

Eftersom jag har en helt annan bakgrund (ekonomi/företagande) så hade jag förstås gjort precis tvärtom när jag skickade in mitt manus till förlag en månad tidigare. Jag skrev ett så säljande brev jag bara kunde, av typen baksidestext, och satte till och med dit en klatschig och åtminstone i mina ögon säljande titel: Kvinnlig Wonderboy möter Marian Keyes.

Jag blev antagen och vet inte om det är tack vare handling eller språk, eller både och. Men jag är rätt övertygad om att försättsbrevet hjälpte. Och lite tur:)

Marika King (författare till Supernova, Norstedts förlag)

Johanna Wistrand said...

Hej Marika!

Tack för din kommentar, det var roligt att höra! Grattis!
Jag kan tänka mig att de sade så på Biskops-Arnö (jag har själv gått författarutbildningen där).

Och som jag skrev i Mattias blogg i kommentar, man vet inte hur de blir överhuvudtaget med bokförlagsbranschen. Det är lika bra tror jag att vra helt öppen. Interner har förändrat mycket och kommer att göra det även på detta område, det är ju på gång massor.

Jag är uppvuxen bland författare, redaktörer, översättare, bokförläggare och bokhandlare. Iland tänker jag att den världen tillhör en svunnen tid, redan. Men så är jag rätt dramatiskt lagd :-)

Johanna Wistrand said...

PS: om någon förresten undrar över alla mina stavfel så beror det på 1) mina fingrar är inte kompis med tangentbordet (de är för tjocka och de somnar)
2) Jag är för otålig för att gå in och rätta i efterhand.

mattiasbostrom said...

Marika: Jag blir fullständigt galen på Biskops-Arnö-lärarna! Jag har hört talas om det där förut och jag tycker att det är totalt förkastligt och de gör eleverna en enorm otjänst.

Det är en fullständig omöjlighet för oss att läsa alla manus som kommer till oss från pärm till pärm. Jag menar, vi snackar uppåt en halv miljon A4-sidor om året!

Vad utgår man då ifrån när man ska hitta riktigt bra manus? Ja, om vi bara tar själva manuset så är språket av stor vikt. Eftersom vi antar max 2-3 debutanter om året så är det inte stor idé att ödsla energi på manus där språket är ogenomträngligt eller direkt sövande. (Måste dock säga att kvaliteten på detta har förbättrats avsevärt de senaste åren.)

Sen tittar vi - ganska naturligt - på hur manuset börjar. En sida, två sidor, fem sidor, tio sidor, trettio sidor. Allt beroende på hur länge vårt intresse hålls uppe.

I breda inarbetade genrer gäller det att vara så inihelvete bra, annars kommer en sådan bok aldrig nå ut till läsarna. Den som vågar sig på att skriva något annorlunda - gärna i nån halvt utdöd genre - den författaren har större chans att fånga vårt intresse. Om det görs bra, förstås.

Men vad är då genvägen? Det måste ju finnas en sån. Jo, följebrevet. Följebrevet, följebrevet, följebrevet! Jag har tjatat om det här till leda i en massa sammanhang och det kan inte nog poängteras. Sticker man ut med sitt följebrev, då är man nästan garanterad extra intresse från oss när vi börjar läsa manuset.

Vad ska man då skriva i sitt följebrev? Jo, lite kort om sig själv, varför man skriver och varför man har skrivit just det här manuset.

* Skicka inte med nåt CV som inkluderar vartenda sommarjobb sen författaren gick i åttan! (Det händer att vi får det.)
* Skriv inte att manuset får tala för sig själv - och sen inget annat. (Det händer jättejätteofta.)
* Var dig själv och försök att framstå som den författare du vill vara.
* Var proffsig! Låt bli att tala om att din familj och dina vänner absolut tyckte att du skulle skicka in ditt manus till ett förlag - just det är ingen värdemätare som vi bryr oss om. Över huvud taget vill vi inte veta vad dina närmaste läsare har sagt om manuset - de flesta följebrev vi får innehåller nämligen sådana formuleringar, oavsett kvaliteten på manuset, och de rekommendationerna blir därmed ingenting värda.

Låtsas istället att du skriver en baksidestext för boken. Sälj in den hos oss! Om inte författaren lätt kan sälja in historien hos förläggaren, hur ska då förläggare lyckas sälja in den hos resten av förlaget (säljarna, PR-foket etc) - och hur ska vi då lyckas sälja in den hos återförsäljarna som i sin tur ska sälja den till läsarna? Som författare måste man få fram vad som är unikt med just den här boken.
Jag vet att det är supersvårt att få till baksidestexter ibland, men den som skickar in sitt manus till oss och som har lyckats få till en bra presentation av sig själv och en lockande text om boken - den författaren har tagit just den där genvägen.

Att det sen krävs bra språk och bra handling är en helt annan sak. Men då har vi i alla fall kommit så långt.

Och Marika, det verkar som om du gjorde alla rätt när du skickade in ditt manus. Det är bara att gratulera!

Marie Hagberg said...

Vilken otroligt intressant diskussion! Själv har jag bestämt mig för att ge ut min fjärde bok på eget förlag, eftersom jag inte riktigt ser poängen längre med ett förlag.

Jag menar, jag både skriver och marknadsför boken själv, vad tjänar förlaget till då?

Ska tilläggas att Johanna är min tuffa men rättvisa redaktör samt har en kompis till korrläsare.

Johanna Wistrand said...

Hej Marie!
A propos ditt beslut att själv trycka din nya bok, ramlade jag nyss över detta blogginlägg:
http://plotwhisperer.blogspot.com/2009/07/plot-your-writing-career-traditional.html

Marie Hagberg said...

Johanna, de tre sista meningarna i texten du tipsade om, sammanfattar det väl:

The real difference between self-publishing and traditional publishing?
Traditional publishers pays you $$ up front.
Self-publishing, you put the $$ up yourself.

I november hoppas jag på att släppa min nya bok. På eget förlag!

Nina said...

Hej!

Det var väldigt intressant att läsa Marikas inlägg om följebrev.

Jag har nyligen, trots ett i mitt tycke riktigt bra följebrev, blivit refuserad av Piratförlaget. Synbarligen var brevet inte bra nog, eftersom den redaktör som undertecknat refuseringsbrevet tipsar mig om att lägga ut boken på Kapitel 1 - något jag i mitt följebrev skrev att jag redan gjort!

Eftersom responsen på Kapitel 1 är över min egen förväntan har jag inte låtit Piratförlagets refusering slå ner mig i skorna. Nej då, här blir det nya tag! Men inför att jag ska skicka mitt manus till fler förlag skulle det vara mycket värt att få veta lite mer om hur ett riktigt, riktigt bra följebrev är skrivet.

Sune Olsson said...

Kommer litteraturen att drunkna i böcker?

Troligen är majoriteten av refuserade manus inte är bra nog att sälja. Det är därför de inte ges ut på förlag.

Alla som sitter hemma på kammaren och skriver vill se sin bok i tryck. Hålla den i famnen, snuffa på den och dyrka den. De ger därför ut i egen regi. Det är billigt. För 3-4000 får man ett knippe böcker plus en organisation som sköter jobbet. (Nåja, vars).

Boken hamnar på nätet och går att köpa via fysiska och digitala bokhandlare.

Bokrondellen blir överhopad av böcker i skiftande njutningsbarhet och spänningsgrad. Dessutom skiftar priset mellan de olika inköpsställena.

Tänk dig ett forna tiders stora sillstim. Du står mitt i det och ska grabba tag i en fet fin sill för att lägga in och servera på julbordet.

Vilken av de hundratusentals sillarna ska du ta? Stimmets roll är att gör angriparen vilse.

Kan det bli resultatet av egenutgivning? För mycket dåligt genomarbetade böcker som får läsarna att tappa lusten?