Kerstin, jag m fl hade en diskussion på Facebook häromdagen. Vi pratade om det här med depressioner och författarskap. Är det bra eller dåligt? Oundvikligt? Vi kom överens om att mörkret, smärtan etc som man bär inom sig är bränsle till texterna, till skrivandet över huvudtaget. Jag nämnde deppighet som "den nya lilla svarta" varvid Kertin nämnde den som den svarta hunden. Och tog fram detta:
"The Black Dog först kommer från Byron. Jag har ett citat i min lilla bibel (meditations för writers) av Robertson Davies: Then, of course, there's the Black Dog, the horrible depleting depression to whick Byron gave that name. I have never known or hear of an author who was a stranger to the Black Dog. Somehow, the book gets itself written, and now and then the passages written when the Black Dog was at his most malignant may be the best."
Posts
3 hours ago
3 comments:
Hej Johanna.
Jag tror det finns en risk att man romantiserar en smula missledande kring begreppen depressioner och ångest. Har man kliniska diagnosen depression eller ångest, är det föga troligt att man åstadkommer något kreativt. Är man mano-depressiv, gör man förmodligen en hel del i både uppåt-och nedåtgående fas, men inte i botten. Inget sagt om kvaliteten, som nog kan variera både med person och sjukdomsfas.
En smula Weltschmerz har ju länge betraktats som klädsamt framför allt för poeter. Och det har vi väl alla inom oss.
Men jag skulle vilja slå ett slag för lusten. Lusten att berätta, att formlera, att tänja språkliga och narrativa gränser.
Sen kan man såklart gå i stå, känna sig mer transpirerad än inspirerad, få ett plötsligt behov av att dunka huvudet i betonggolvet eller supa sig full och slänga bokjäveln i ån eller skjuta snipiga förläggare. Eller så.
Hur som helst tror jag att för mycket depression och ångest gör en så självupptagen - precis som smärta, illamående och yrsel - att man inte kan använda det i sitt författarskap.
Förrän efteråt.
Lena Köster
Hej Lena! Jag förstår vad du menar!Vår diskussion uppstod lite ur detta med skapande kontra egenföretagande - påklistrade leenden, alltid vara en vinnare etc. Deppigheten här var nog mer "Kontakt med sina känslor", öppenhet inför både glädje och mörker.
Som egenföretagare kan man bli väldigt trött på den här evigt klämkäcka, jättetrygga imagen man ska utstråla, man ska vara "entreprenör" som konstnär och författare, och det blir omänskligt och ointressant. Vi tänkte inte alls på djupa, handikappande depressioner här. Fram för lite mer svärta och mänsklighet helt enkelt, visavi allt klämkäckt.
Och äkta glädje som finns parallellt med smärtan.
Hej
Hela min långa kommentar försvann. -Men jag tror inte heller att man kan klara av att skriva i en djup klinisk depression. Däremot under generell ångest och lättare depressioner. Jag har erfarenhet av detta själv. Det finns berömda exempel,som Virginia Woolf och Sylvia Plath. Men de fick ju tragiska livsöden i stället.
Weltschmerzromantik tror jag är en schablon, men i Johannas och min diskussion var ämnet relevant. Nog kan man känna sig bakbunden av att hamna i en djup svacka, och då är det inte lätt att "företaga".
Men absolut - skrivlusten! Min blogg heter ju t o m skrivdigglad!
Post a Comment