Under min kurs Skriv varje dag har vi på telefonmötena bl a pratat om svenskafröknar. Tryckte de ner oss helt eller inspirerade de oss? En hade mycket att tacka sin för och de har fortfarande kontakt. En annan lade ner alla författardrömmar i malpåse i många, många år efter att ha fått veta hur värdelös hon var. Uppenbart var att ingen glömmer sin svenskafröken.
Hur var din? Lärare som kunde inspirera till skrivande, eller döda lusten helt och hållet? Berätta gärna om din svenskafrökens eller svenskamajjes inverkar på ditt skrivande i kommentarsfunktionen till det här inlägget!
Posts
1 day ago
6 comments:
Jag antar att jag har min lågstadiefröken att tacka för att jag lärde mig läsa och skriva.
Men annars är det min svenskafröken på gymnasiet som jag minns med stor värme. Hon fick mig att läsa mycket och uppsatsskrivning var givetvis mitt bästa ämne.
Min svenskafröken på högstadiet gav mig mycket, både som privatperson och lärare. Tack vare henne läste jag Brott och straff som trettonåring, och fortsatte att läsa den flera gånger om.
Hon läste flugornas herre för oss, uppmuntrade mig och var en inspirerande person. Jag har henne att tacka för mycket.
Hon hette Else Johansson och jag glömmer henne aldrig.
Min första fröken var helt fantastisk. Jag vet inte hur hon bar sig åt, men jag bekände att jag skrev dikter (ofattbart) och hon bad mig läsa upp dem för klassen. Och det gjorde jag! Och ingen i klassen skrattade! JAg fick läsa böcker,när de andra ljudade, för jag kunde redan läsa. Men matten kom vi inte någon vart med! När jag träffade henne en gång, ca 30 år senare, frågade hon mig ängsligt: Hur går det med matten? Hon finns med i slutet i min bok Utsikt från ett cafébord, i sagoform.
Jag hade många svenskafröknar eftersom vi flyttade en hel del.
Minns inget speciellt från lågstadiet, då jag redan kunde läsa när jag började ettan.
Däremot på fröken Mona på mellanstadiet, hon var uppmuntrande! Jag formligen älskade att skriva uppsats och min blev alltid uppläst för klassen av henne, tillsammans med några till.
Fast mina slut blev alltid konstiga eftersom jag aldrig hann klart ... Däremot hemma fick jag ingen uppmuntran alls, fast mamma och pappa visste att jag gillade att skriva. För när det var föräldramöten så läste hon alltid upp mina uppsatser även där.
Detta berättade min pappa för mig när jag var 25 år! :-/ De ville inte att jag skulle bli för kaxig ...typ ... Känns svårt att förlåta en sån sak.
Jag glömmer aldrig lärarvikaren
killen som vi hade i femman
som läste "Pälsen" och Tolkien
och trollband hela klassen
När jag gick på mellanstadiet
så skrev jag och läste mycket
men när jag kom till högstadiet
så försvann det bara bort
Jag började skriva dagbok
men läste knappt vanlig bok
och när vi skulle skriva
så blev det monster och ondska
Jag skrev en del åt andra
till de klasskamraterna
som inte kunde hitta
på något själva
Lärarinnan var liten,
pensionsfärdig och tunn
och road av grammatiken
stenciler och stavningen
Författarbesöket i åttan
ovilliga tonåringar i aulan
skulle lyssna till Hesslind
Ni måste läsa. Han bad
oss. Berättade om makten
som finns i de skrivna orden.
Hans ord blev en livlina
för mig, betydande, en styrka
som betydde mer än lärarna
skolan och klasskamraterna
Den som äger orden,
den äger världen
Om det ska gå bra
för en måste man läsa.
Svenskaläraren på gymnasiet sa
att jag hade språkkänsla
rekomenderade böckerna
som jag skulle läsa
Jag har honom att tacka
för att jag vågar skriva
Han kunde sänkt mig totalt
jag skrev lite speciellt,
analytisk och faktabaserat
och poetiskt och korrekt
Han sa att jag skrev bra
när alla andra sa
"Du måste bli författare"
så visste och förstod vi det
att skrivandet och författandet
inte sker utan svårighet
min svenskalarare pa hogstadiet guidade mig i ratt riktning ... vi skulle ha ett privat samtal om en uppsats,men istallet for uppsatsen pratade hon om jag verkligen kunde skriva och jag aldrig fick lamna skrivandet. minns att jag skrev ett brev till henne och berattade att jag tankte bli punkare! och hon svarade ... hon sa aven till mina foraldrar att "louise skriver alttid berattelser om hjaltinnor som ar tuffare an henne" och det var det jag gjorde, skrev om tjejer som jag ville vara ...
Post a Comment