Bloggbesök av romandebutanten Elisabet Norin

Debutromanen

Författaren Elisabet Norin

Idag har jag äran att få bloggbesök av romandebuterande Elisabet Norin!
Elisabet är verksam som handledare på kurser i kreativt skrivande. Sedan många år tillbaka är hon också aktiv som lektör och litteraturkritiker, främst i Kristianstadsbladet. Elisabet har tidigare varit medförfattare i olika litterära projekt, Mamma minns du mig är hennes första roman.

Din roman innehåller många fina miljölskildringar och bra detaljer tycker jag. Intrycket är att du har öga för sådant. Är detta något som kommer naturligt för dig, typ att du är konstnärligt lagd med bildsinne. Eller är det något som du jobbat extra med textmässigt?

Tack, ja, det visuella är en styrka jag är en hyfsad amatörfotograf, men har ingen konstnärlig utbildning. Förr skrev jag mycket lyrik och jobbade då med fotografiska ögonblick, scener, som symboliserade tillstånd och egenskaper. Så det kommer relativt lätt numera.

Och följdfrågan till dig som också undervisar i att skriva: hur tycker du att man som presumtiv författare ska göra eller tänka när det gäller delar i skrivandet som man är svag på? T ex om man aldrig får till en bra dialog eller är dålig på miljöskildringar? Ska man skippa det då, eller träna upp det så långt man kan eller rentav köpa in den hjälpen utifrån, som t ex från en frilansande redaktör?

Ofta handlar det om hantverksmässiga frågor och har sin grund i att man inte fått förklarat för sig eller själv förstått hur det går till. I samma ögonblick som insikten kommer brukar praktiken också lösas. Jag tror man kan komma väldigt långt med förståelse och träning och studera hur andra har gjort.
Många författarpar har ju ofta varit duktiga på varsin sak, jag tror så var fallet för Sjöwall-Wahlöö: den ena var bra på dialoger, den andra på att driva storyn framåt. (Om jag inte minns fel.)

Köpa in dialoger? Hm tanken har aldrig slagit mig. Men inte otänkbart en hel del produktioner för teve och film är ju samarbetsprojekt av den sorten.

Du har skrivit i tredje person när du berättar om huvudpersonen Clara - var det naturligt direkt eller fick du pröva dig fram?

Jag prövade både första och tredje person i korta avsnitt innan jag satte igång på riktigt. Det kändes viktigt att hitta det optimala perspektivet för den historia som skulle berättas. Fördelen med första person är närheten, men nackdelen är att jaget och läsaren aldrig vet mer än vad som just har hänt. Tredje person skapar en välbehövlig berättardistans närheten kan man skapa ändå. Och jag prövade vid ett tillfälle att göra Dagmars barn till en son, Carl. Men slutade tvärt, det fungerade inte!

Hur gjorde du för att leva dig in i Dagmar som drabbats av Alzheimer. Hur kändes det att skriva inifrån henne, så att säga?
Läskigt? Befriande? Spännande?

Jag har alltid fascinerats av psyken som rör sig utanför gränsen till vad omgivningen anser är normalt. För mig blev det en sorts inre resa tillsammans med min mamma när hon fick Alzheimer och när hennes språk och logik började fungera på ett nytt sätt. Jag gjorde en del anteckningar, mest för att försöka förstå vad hon pratade om. En del av dem ligger till grund för Dagmars textpartier. Det var oerhört spännande att fånga glimtarna av ett vittrande psyke. Till slut visste jag hur Dagmar fungerade, var hennes oro fanns, var lyckan fanns. Kände hur oskyddad hon var. Det var som att hålla en fågelunge i handen.

Hur lång tid tog det att skriva boken? Berätta gärna om processen!

Det tog fem-sex år att få den helt klar, men från det att jag hade bestämt formen tills jag satte punkt tog det nog en sju-åtta månader. Men sedan började det stora redigerandet: jag har nog lagt ned mer tid på att redigera än på att lite ruffigt få ned huvudhandlingen från A till Ö.

Jag hör också till dem som gillar synopsis även om man alltid får ge upp sin ursprungstanke men jag hade förmodligen aldrig gjort förändringarna om jag inte haft en utstakad plan.

Berätta lite om omslaget!

Det har gjorts av Anna Karlsson, a form & design i Göteborg.

När förlaget frågade mig vilka tankar jag hade om omslag visste jag en sak: det svartvita fotot från Gudrun Romeborns utställning i Jönköping för snart tio år sedan skulle passa perfekt! Med sina osäkra nivåer och tolkningsmöjligheter gav det en ton som jag kände var i balans med romanen. Så efter mitt önskemål köpte förlaget in bilden och den och mitt manus skeppades elektroniskt till Anna i Göteborg. Anna kom upp med det som nu är bokens omslag och ett alternativ som byggde på mina idéer och som jag helst vill glömma just nu.

För mig kändes det som att Anna har hittat precis det jag ville meddela. Hon förmedlar känslan fullständigt klockrent och lägger dessutom till nyanser som jag inte visste fanns i texten.

Tack Elisabet för ditt besök här på Författarcoachens blogg!