När jag läser en roman går jag in i det rum som författaren har skapat med sin berättelse.
När jag skriver eller ritar går jag in i ett rum som jag skapar.
När andra tittar på bilden eller läser texten bjuds de in i rummet.
Det är skönt att vistas i rum utan att bli störd, tycker jag. Välgörande. Det kanske påminner om meditation. Både att läsa och att skriva. Och att rita och måla.
Jag längtar ofta att vistas i vissa rum. Medan jag är på väg till jobbet. Medan jag gör ärenden på stan. Längtar efter berättelsen som mina figurer lever i.
Trots att jag älskar att vara i rummet, mår bra av det, blir stärkt av det, så är jag inte där varje dag. Inte ens varje vecka. Jag skyller på tidsbrist, på att jag inte har råd att syssla med sådant som inte ger inkomster. Jag är rädd för att bli så uppslukad av berättelsen att jag glömmer att betala räkningarna. Att jag ska vilja vara kvar där inne. Jag är både lockad av och skrämd av figurernas starka personligheter. Har jag tid och plats för dem i sinnet?
Rummet nås via laptopen. Det ligger där, i worddokument. Jag skyndar mig in i Momentum Writer där den grå bakgrunden brer ut sig över hela skrivbordet. Och jag skriver utan att kunna ändra. Skyndar mig medan jag är inne i E´s eller J´s huvud. Det är som när man var barn och uppslukad av leken. Tiden upphör att existera.
När inspirationen tryter eller rastlösheten plötsligt bryter in tar jag en liten tur på Facebook. Kollar mail. Eller går och diskar.
Det är ju så enkelt. Det är inte farligt att vara därinne. Så varför är jag inte det oftare?
Hur är det för dig?
Posts
9 comments:
Känner igen mig!
Jag brukar definiera en bra bok med att den ska omsluta mig i sin egen värld, jag ska dras in i den och längta dit när jag är någon annanstans. Är boken utläst kan jag känna ett stort tomrum.
Likadant med skrivandet. När det går riktigt bra är jag inne i dess egen värld, eller manusets egen värld, och trivs riktigt bra.
Och då kan jag inte skylla på tidsbrist. Jag glömmer bort tiden. Måste ta mig i kragen så att familjen får mat och kläder på kroppen.
Så bra beskrivet! Gillar särskilt första stycket. Känner igen mig i stora delar. Till exempel att jag ibland får skynda mig medan jag känner flödet inne i karaktärens huvud.
Har också tänkt på att skriva eller läsa (en riktigt bra bok) är en sorts meditation. Jag är 100%inne i skrivandet, fullständigt borta från den "vanliga" världen.
Vaknar med et ryck efter några timmar och funderar: "Var har jag varit, vad har hänt under tiden jag har varit borta?" - ungefär :-).
Trots detta kan jag känna motstånd både mot att läsa och komma igång att skriva.
Ja, som sagt, du satte fingret verkligen fingret på det.
Funderar på din inspirationsgrupp du har skrivit om på FB. Känns så otroligt lockande, samtidigt som jag ju redan är mitt uppe i en skrivarprocess med Ann Ljungberg som coach. Hinner jag bägge? Hm...
Hälsar Ethel
Det är som Vargas Llosa så underbart har beskrivit i sina nobeltal. Litteraturen är en underbar flykt från verkligheten. Det är så jag alltid har känt det. Att jag trivs bättre i andra världar än min egen. Eller åtminstone att mitt eget liv är för kort för att hinna uppleva allt det jag vill se, känna dofter från antikens Egypten och dagens Bombay. För att inte tala om alla de gånger jag genom litteraturen kan tillåta mig själv att bli kär och känna passion.
Det finns sätt att leva många liv och det är genom att läsa och skriva.
Viken fint inlägg, Johanna! Orden och bilden leder mig direkt till Rummet -och påminner mig samtidigt om hur ofta jag står på tröskeln och velar. Likt dig drivs jag lätt förbi och in i annat. Visst är det dumt att låta det där härliga "rummet" stå tomt!
Ett sådant rum som på bilden vill jag ha. jag kan naturligtvis skapa det. Men varför hittar jag då på så många ursäkter för att jag inte går in där?
Jag skulle önska mig ett fysiskt rum också, där inte hela min vardag distraherar.
Jag behöver nog ta upp Momentum igen, jag behöver nog den stränga disciplinen som Momentum faktiskt är.
Kom på nu att ibland bär jag rummet med mig, t ex min berättelse, mitt gäng i 1800-talsGöteborg medan jag är i nutidens Göteborg, t ex på ett kafé och då känns livet så rikt! Det känns inte som flykt utan tvärtom som livet upphöjt i två.
Har också känt något liknande den sista tiden. som om jag längtar till en annan värld. Jag funderar hur jag ska uppfylla min längtan av den där världen. Att måla tavlor är för platt och att se på film är för oäkta. Att titta på bilder med enormt höga träd (typ Avatar) kan hjälpa eller att leta upp bilder på riktigt gamla herrgårdar brukar hjälpa. En sjuklig längtan till ett annat rum, en annan tid, en annan förståelse, annan agenda. Kanske är det en ny framtid jag spanar efter. Vissa böcker kan få mig dit, liksom viss musik, arkitektur.
Hej Elisabeth!
Varför skulle den längtan var sjuklig? Jag trycker det låter härligt. Och läkande. Har själv behov av att kliva in i en annan tid (1800-talet), en tid som ger mig lugn, kanske en känsla av att slippa stress från mobiler etc.
(för många stavfel i förra kommentaren, fick ta bort...)
Post a Comment