Johanna funderar på den inre kritikern

Han är ful. Liten, lurvig, med stinkande andedräkt och en genomträngande röst.En röst som aldrig tystnar. Har han evigt liv? Man undrar ibland... Ingen älskar honom.

Han kan så mycket men är samtidigt rädd, rädd för att inte duga. Och då blir han vansinnig när jag sitter där och skriver och tror att jag duger, att det jag skriver duger. Han blir orolig och känner sig väldigt manad till att uttrycka sina åsikter. Han upplever det som mycket viktigt att tala om för mig att det kanske inte alls duger, det jag skriver. Han undrar hur jag kan veta det. Och om jag vet vem som skulle vilja läsa det?

Jag brukar låsa in honom i ett kassaskåp och sedan slänga nyckeln i en djup sjö. På något kontigt vis tar han sig ur och sitter återigen där i ett hörn med armarna i kors och med full uppsikt över mitt skrivande.

Men om jag vänder mig om och lägger ner pennan? Tittar vänligt på honom och ber honom om goda råd istället? Jag har inte prövat det än. Men jag föreställer mig att han blir ganska paff, kanske tillfälligt stum. Han går långsamt och misstänksamt fram mot bordet där jag sitter, sedan bläddrar han lite försiktigt i mina papper eller scrollar i min laptop. Den lurviga handen på tangentbordet ser plötsligt inte så farlig ut, snarare ganska söt. Han har små fingrar.

"Jaha, vad ska jag göra? Några förslag?" frågar jag. Han backar en aning. Sen blundar han och lyfter näsan i vädret.
"Så nu vill du lyssna?"
"Ja tack"

Har jag tur visar han sig vara en bra rådgivare. Bra på att peka på svaga punkter i texten. De jag har känt av men skyndat förbi av lathet. Han ställer stränga frågor om karaktärerna och logiken, fnyser när jag ger vaga svar. Han ger inga lösningar eller förslag men han kommer med bra frågor.

Eller så har han inget att säga, för han vet inte. Och så går han skamset tillbaka till sin vrå med svansen släpande efter sig och jag känner mig elak. Jag går efter och tröstar honom och säger att han borde också skriva, att han verkar gilla det. Då gråter han lite och säger "Hur kunde du veta det?" och så kramas vi en stund. Och han blir min maskot och sitter bredvid mig vid skrivbordet. Eller så plitar han i en egen liten anteckningsbok. Mitt troll. Min kompis.