Wednesday, January 05, 2011

Författarcoachens funderingar från sjuksängen


Vrålförkyld och sov i korta pass på en halvtimme inatt, sittande (luftrören).
Men det lustiga var, att där i den oändliga natten, då jag lade all ansträngning på att inte hosta därför att huvudet skulle sprängas vid ett enda host till, där kom jag helt oväntat på vilka som ska vara huvudpersonerna i det rika persongalleriet i min 1800-talsberättelse, och vad den ena ska ha för drivkraft.
(det blev en alldeles för lång mening...)

Det verkar vara lite av en sorgeprocess att man måste välja bort när man skriver.
Välja bort de andra som jag vet så mycket om och skulle vilja beskriva inifrån, gå in i deras huvuden. Men det ena tar ut det andra anser jag. Man kan inte ha för många kulor i julgranen, då ser man inte de unika.

Idag tar jag det lugnt, ska fortsätta på min skönlitterära rehab. Jag har läst alldeles för lite, förutom alla klient- och elevtexter, de senaste åren, och märker en viss litterär skörbjugg. Saknar den samlande stunden, mötet med fantasin, mötet med en annan värld, det meditativa i läsningen. Som författarcoach blir ju aldrig läsningen på det sättet, där är jag inte mottagare på det viset. Och att läsa en text som är klar, som inte kan bli bättre, som är publicerad, gör att man slappnar av på ett annat sätt.

Dessutom har de senate årens tv-serier har blivit så otroligt bra och börjat ta över mitt intresse vad gäller berättarform. HBO´s serier ger mig lika mycket som en tjock, härlig, engagerande roman.

Ola Larsmos "Jag vill inte tjäna" är helt rätt i rehabsyfte. Jag läser stycken om och om igen. Som detta. Han sätter ord på något jag känner igen men ändå inte är säker på att jag upplevt, om du förstår vad jag menar? Myggrika ställen ingen vill vara på i trädgården...

"...men det var som om det stått en lukt kring själva det skuggiga hörnet, som hon själv inte heller kunde känna men ensam visste fanns där. Eller en kyla mitt i sommaren. Mor hade märkt hennes rädsla och frågat vad det var: hon kunde inte förklara utan hade bara stumt pekat mot själva hörnet. Till sist talade mor med fadern som fick gå ut med en käpp och slå i det höga gräset och under buskarna, för att driva bort orm eller vad det kunde vara som fanns där, men hon hade kunnat tala om i förväg att det inte skulle hjälpa. Där fanns ingenting som gick att jaga bort. Det var själva platsen. När hon blev äldre släppte rädslan, men obehaget minskade inte, utan blev snarare starkare. Så länge hon bodde hemma hade hon svårt att se åt det hållet till, kom på sig med att gå med blicken bortvänd när hon passerade över gårdplanen. Platsen försvann inte. I själva verket växte den ut, blev allt större, svalde först trädgården, sedan huset, och nu, denna kväll, tycktes det henne som om platsen hade vuxit ut till att omfatta hela världen. Hela den synliga världen var nu en och samma plats."

5 comments:

Författarvisionären Ebba said...

Tack för att du delar med dig av boken du läser. Det var ljuva ord i citatet som samtidigt gör en berörd (kanske lite obehagligt) och som direkt skapar en tydlig bild.
Krya på dig nu - någon gång ska det väl vända//Ebba

kerstin svea said...

Bättre för många (personer) än för litet! (eller nu hon sade, Maria Montazani)

Johanna Wistrand said...

Årets julklapp 2011: "Maria Montazzanis bevingade ord" :-)

Anonymous said...

"Men det lustiga var, att där i den oändliga natten, då jag lade all ansträngning på att inte hosta därför att huvudet skulle sprängas vid ett enda host till, där kom jag helt oväntat på vilka som ska vara huvudpersonerna i det rika persongalleriet i min 1800-talsberättelse, och vad den ena ska ha för drivkraft.
(det blev en alldeles för lång mening...)"

Protest! Detta är tvärtom en mycket bra och faktiskt lagom lång mening. En mening kan vara lång bara den inte tappar bort sig och blir svårläst. Den här meningen som du skrev hänger ihop och har en bra läsrytm. Våga skriva "långa" meningar!

Johanna Wistrand said...

Tack! Jag är ju van vid att "Långt är ohövligt" i alla sammanhang. T o m i skapandet har det slunkit in! Inga långa mail, inga långa monologer i samtal eller telefon etc... Kanske en modern åkomma. Nu fick du in mig på nya tankar. Och när jag läste om meningen som du citerade, så höll jag faktiskt med dig :-)