Tanken slog mig att jag ska bloggblogga lite för första gången. D v s skriva om min vardag som författarcoach. Personligt men inte privat, det verkar vara populärt. För det privata brukar ju kännas lite obehgaligt så där, eller hur? Men samtidigt lockande. Men det överlåter jag åt alla publicerade dagböcker.
Som författarcoach gäller det att man skriver själv. Jag kämpar på med mina romanprojekt. Velar hit och dit, byter projekt. Kan inte bestämma mig för om den ena ska utspela sig på 1880-talet eller 1890-talet. Skulle jag rentav kunna slå ihop båda till ett "eget" decennium? Jo, det kan jag om jag vill. Allt är tillåtet i konsten. Men jag tror inte jag gör det.
Val är en riskfaktor när man ska skriva. Valen man ska göra och drar ut på att göra. Som gör att man inte kommer till skott med skrivandet.
Jag kan inte heller välja huvudperson. Jag är förälskad i alla mina påhittade karaktärer. Vill skriva jättemycket om alla.
Den här veckan har jag bestämt mig för att åtminstone välja decennium.
En lösning kan vara att planera en serie på t ex tre, när det gäller figurerna. Då får jag med båda decennierna. Och ge utrymme åt samtliga.
Det andra romanprojektet utspelar/utspelade sig i nutid. Jag trodde det skulle vara vrålenkelt att skriva. Att det skulle gå som en dans. Äntligen skulle även jag skriva en hel roman! Inte bara hjälpa andra att skriva.
Jag föreställde mig hur alla älskade manuset och även hur förlagen skulle slåss om det. En roman för s k unga vuxna. En absurd historia som skulle utspela sig på en släktgård, inspirerad av min släkt. Ingen jobbig research där vad gäller droskor och fotogenlampor, korsetter och matvanor som i det andra manuset...Bara att skriva på. Trodde jag. I responsgruppen var det ingen som gillade det, ingen som förstod det. Och det kändes alltmer motsträvigt att skriva. Jag insåg till slut att ämnet och karaktärerna låg mig för nära. Jag behöver distans för att kunna fantisera, distans till figurerna. Släkten får vänta som inspirationskälla. Projektet är nedlagt för närvarande.
Och annars...? Idag har jag mailat iväg beställda e-böcker och svarat på förfrågningar om att författarcoacha och lektörsläsa. Jag har skrivit några fakturor och skissat på en bloggartikel och haft ett långt telefonsamtal med en kollega. Jag har, så här i början av året, rensat i inboxen och även i pennmuggen.
Jag får vara nöjd med detta för nu hostar jag så att magen nästan vänds ut och in och det värker i huvudet. En Alvedon och titta på någon TV-serie på SVT Play, nersjunken i soffan. Tända ljus på soffbordet. Läsa en stund i romanen för tillfället: "Jag vill inte tjäna" av Ola Larsmo (utspelar sig på 1880-talet :-)
Posts
5 hours ago
6 comments:
Intressant och modigt grepp med en responsgrupp! Blir nyfiken på hur du gjorde, och hur det funkade, som en "jurygrupp" du plockat ut, eller frågade du olika personer som återgav sina åsikter oberoende av varandra? Var det specifikt just med tanke på skrivprojektet du berättar om här, eller har du som rutin att bolla idéer eller testa dem inför andra? Den egna släkten är ju annars ett svårt tema, man saknar distans till den - å andra sidan har man ju materialet alldeles inpå knuten, och den bästa litteraturen kanske handlar om just släktförhållanden. Med andra ord, ditt bästa skrivprojekt kan mycket väl vara just din "släktroman" och i såna fall har du ju din bästa tid framför dig vad skrivandet angår!
Många kramar ifrån
Nadja Hamaenescu
Hej Nadja!
Responsgruppen uppstod när jag var med i författarcoachen Ann Ljungbergs Författarklubben. Man var medlem under ett år och lade in texter och gav varann respons på dem. Jag är van att visa mina texter och ta kritik sedan jag gick Biskops-Arnös författarutbildning, där fick man lära sig stå ut med det. För att inte tala om när jag varit med i amatörteatersammanhang och skrivit scentexter, där får alla peta i dem :-)
Skådespelare och regissörer.
Vem som helst fick gå med Författarklubben, det var inga inträdeskrav. Den finns inte kvar längre. En motsvarighet kan vara min Inspirationsklubben som startar i februari (om du söker en responsgrupp):
http://enbokblirtill.blogspot.com/p/skriv-varje-dag.html
Du har rätt i att släkten kan man skriva om senare, så som jag uppfattade det. Tror spärren beror på att de flesta lever och man känner viss hänsym. Jag får vänta tills de är döda (om jag överlever dem ) ;-)
Precis! Men tänk på Knausgård, om du läst hans "Min Kamp"? Han utlämnar ju både sig själv och sina anhöriga, etc. på ett väldigt öppet och ärligt sätt. Trenden är med andra ord att man inte ska hymla...men jag lutar nog åt dina synpunkter, man är tvungen att ta vissa hänsyn ;D Eller göra om berättelsen så mycket att det inte känns som någon idé...
Kram ifrån
Nadja
Hoppas förkylningen är bättre. Spännande att du bloggar om din roll som författarcoach. Du kanske har skrivit om det innan, men jag är lite nyfiken på detta med eböcker och skulle vilja veta mer om lämplig utgivningsprocessen och om det är ett utgivningssätt som du förespråkar i dagsläget.
Allt gott
Elisabeth
Hej Elisabeth!
Jag vill rekommendera Mattias Boströms blogg när det gäller e-böcker. Han har skrivit mycket om detta:
http://www.mattiasbostrom.se/
Titta också i Daniel Åbergs blogg. Hans senaste roman gav han bort gratis, om jag minns rätt, som e-bok men sålde papersvarianten. Jag har hört att e-böcker rentav kan ge fler sålda pappersex.
http://www.danielaberg.se/
E-bokmarknaden i USA är på väg att bli väldigt stor. Och det blir den kanske här med i och med iPads intåg.
När det gäller utgivningsprocess kan jag rekomendera "Lyckas med bokutgivning" som jag skrivit om i bloggen.
Post a Comment