Föreställ dig att du läser en text om en kvinna som är är mycket nervös. Hon kör bil från Tappström, över bron och vidare in mot Färingsö. Hon svänger in till höger mot Svartsjö slott för att sedan fortsätta till Svartsjöanstalten. Där sitter hennes pojkvän inspärrad och hon ska berätta att hon har träffat en annan. Han är medlem i ett gangstergäng, faktum är att han är gängledaren, och hans kompisar håller ögonen på henne. Hon misstänker att de bevakar henne jämt, till och med färden hit. Det är riktig spännande att läsa, och så kommer ett stycke: "Händerna var så svettiga att det var svårt att hålla i ratten. Hon passerade Svartsjö slott som byggdes på uppdrag av Fredrik I mellan åren 1734 och 1739 som jaktslott åt drottning Ulrika Eleonora. Efter hennes död fick slottet förfalla i över hundra år, men 1891 gjordes det till en tvångsarbets- och alkoholistanstalt. Inte förrän 1966 upphörde att vara anstalt och 1993-2004 retaurerades slottet".
Men vad hände här? En guide med plakat där det stod "INFORMATION OM SVARTSJÖ SLOTT" ställde sig helt plötsligt framför scenen och bromsade upp hela äventyren, hela läsprocessen. Guiden, eller författaren, gjorde sig starkt påmind om sin existens och hela inlevelsen försvann, hela samspelet mellan läsaren och berättelsen.
Arga författarcoachen vill be dig om en sak: håll dig i bakgrunden, författare. Att verka men inte synas är mycket bättre. Belasta inte läsaren med all noggrann research du har gjort. Det du vet ska bakas in på ett naturligt sätt i handlingen. Läsaren ska aldrig någonsin behöva tänka "Vad duktig författaren är som vet så mycket" - då handlar det om bekräftelse av författaren och inte om läsarens heliga stund i läsfåtöljen.