Svensk romankonst i kris?

"Svensk romankonst måste numera vara den mest genomförda exemplet på arbetsfördelning som existerar. Om en svensk författare är intellektuell är han en hjärna i en glasburk (Steve Sem-Sandberg, Martina Lowden, Hans Gunnarsson med flera); om han är emotionell är han en jättebebis som vältrar sig i verkligheten i stället för att iaktta den (Paulrud, Brunner, Fredrik Ekelund); talas det om hennes språk är det ett poetiserande språk som med väldiga gester ställer sig i vägen för ämnet (Astrid Trotzig, Anna-Karin Palm); finns det en ambition att konstruera en roman efter traditionella regler tillhör den en litterär taylorist som producerar fabriksprosa (Guillou, Marklund); och har han humor är han inte författare överhuvudtaget. Varför inte allt på en gång? "
Läs mer i Jesper Högströms artikel från 18/5 i Expressen.