"Död åt Karl Johan Nilsson" av Karl Johan Nilsson

Jag måste få citera ur en bokrecension skriven av Ingrid P Bossedal, från dagens Göteborgs-Posten. Jag tycker den beskriver så bra hur en roman kan vara till formen och hur det kan fungera:
"Texten är tryfferad med irriterande inskott av typen ´säger jag mig´. ´tänker jag mig´och till och med ´sade jag mig, säger jag mig´. De stör läsningen, men på ett lyckigt sätt - och tillsammans med allt klarsynt vansinne som den här boken är packad med (inklusive Makakos blick på de skandinaviska infödingarna), understryker det att läsaren jumpar omkring på ostadiga isflak av text på text på text. Och det blir, om inte annat, en rasande rolig gestaltning av den sortens utanförskap som den nuvarande regeringen förmodligen inte ens kan föreställa sig. Ett självdestruktivt skarpögt outsiderskap som ibland får mig att tänka på Ulf Lundels Jack, och som framförallt tillintetgör allt som det riktar ögonen mot - barndomen, föräldrarskapet, utbildningssystemet, den svenska litteraturen, Staedtlers blyertpennor, invandringpolitiken, socialtjänsten...Ja, till och med det egna författarskapet: ´jag skrev tre böcker, de förljugna tre (Kvicksilver) (Korsakovs syndrom) (och Mörkrets hastighet), som bara blev duktigare och duktigare, och till sist så genomduktiga och fullkomligt avskyvärda att det inte återstod annat än att förstöra dem i officiellt bokbål´"
Läs hela recensionen här.
Den som blev nyfiken på boken kan läsa ytterligare en recension på Expressen.