En författares brev

Finlandssvenska författaren Anne-Marie Berglunds texter har alltid fascinerat mig, ändå har jag knappt läst henne. Så här står det om henne på Bonniers hemsida:
"När hon debuterade 1977 väckte hon genast uppmärksamhet med sin självutlämnande stil och sin högt uppdrivna erotiska livskänsla. I diktsamlingar, prosaberättelser och radiopjäser har hon givit röst åt ensamma rastlösa kvinnor, på en gång utsatta och suveränt fria."
Den här helgen har jag spenderat i pyjamas och bl a läst ur "Breven till Mamma", en bok som jag hittade för femtio kronor på Bokia nere i Olskroken. Det har varit en spännande att läsa om hennes liv och hennes ständiga resor. Att läsa andra människors dagböcker och brev älskar jag, för då blir jag inte bara bekant med en annan person, jag blir även bekant med mig själv. Breven är inte skrivna för att läsas av allmänheten, inte så som jag uppfattar dem i alla fall, vilket gör dem intressanta och öppna. De spänner över tjugo års tid.
Och gissa vems böcker jag ska fråga efter på bibblan imorgon! Särskilt efter at ha tagit del av författarens liv genom breven.
Hon skriver en del om den litterär a världen, bl a :
"Att jag blivit folkilsken är nog riktigt. Nu vill jag absolut inte gå till förlaget. Jag står inte ut med förnedringen att de ska se mig, titta på mig. Och för det får jag några ynka tusen. Och boken blir ändå inte som jag önskar. Allt detta gör mig helt orkeslös. Tar ifrån mig lusten att skriva böcker. Nog är man ensam i allt detta! Tänk om man hade någon med pondus som hjälpte en. Vilket är fallet för många författarinnor, de är gifta med redaktörer och förläggare, eller andra inom branschen."
(ur brev från 15/10 1988)
"Men om eftermiddagen var jag så sjuk att jag inte visste om jag borde hoppa i Seine eller ta mig ut ur världen på något annat sätt. Jag försökte ta en vitamin tablett men fick upp den om och om igen, kunde alltså inte svälja. Och kallsvettades som en dödssjuk, skakade, fick diarré, utslag i ansiktet....fattades bara ett epileptiskt anfall. Varför detta lidande? Jo, för att mina små noveletter känns så löjliga jämfört med alla dessa tunga grabbars författarskap. Och alla dessa herrar kan dessutom tala elegant inför publik, deras böcker säljer, de är uppmärksammade, deras förläggare är nöjda med dem! Ja, jag var sannerligen som katten bland hermelinerna och kände mig även något nedlåtande behandlad (förstås, jag är nog sjuk på den punkten!). /.../Dock, de flesta människor var så ofattbart snälla, det var vad som chockerade mest! Man kysste på kind och på hand och smickrade och log vänligt och klappade på axel och bytte adresser och hämtade vin och kom med roliga förslag. Detta var alltså efteråt, vid Buffén uppe hos intendent Svenstedt. Om uppträdandet kan jag säga: det händer något mystiskt när man står på en scen. Hur kan jag inte förstå artister som blir helt besatta av det och måste göra det om och om igen. Man försätts i en sorts trancetillstånd. Man förlorar sin vanliga personlighet, och blir någon som har något att förmedla. Ändå är jag stapplande och oklar, jag har ärvt far Ossos sjukdom, den att aldrig kunna tala till punkt. Jag trasslar in mig i mina halva meningar. Nu kom jag att uppträda tillsammans med Klas Östergren och det var tacksamt, för denne författare är mycket skämtsam och lustig, viket man ej anat. Salen var fullsatt och det var tal om att självaste ambassadören skulle komma (Lidbom). Och sannerligen han kom! Den riktiga ambassadören. Längst fram satt en herre och hela tiden tittade intensivt på mig. Där fanns stort vemod i blicken. Jag blev konfunderad av detta tittande. Tittade även tillbaks, men kände ej igen. Kvällens stora ofantliga misslyckande, att jag ej kunde känna igen. Jag skulle vilja slå på mig själv, vet inte hur gottgöra detta. När jag hade uppträtt (stod vid en hög pulpet) gick jag ned och satte mig bland puliken på första raden, då lutar sig mannen mot mig och frågar sorgset :Känner du inte igen mig? Och då gör jag det, först då. Det är Philippe Baude; franske kulturattachén i Stockholm, du minns, för hundra år sen...Han och hans hustru, den evigt vackra, hade kommit för att lyssna på mig. De hade av en slump fått se annons om detta evenemang. Ja, det här var gårdagens stora present till mig! "